Hon brukar pressa sig att skriva igenom en gång, från början till slut, en första grov version, bara för att få ner boken på papper, och sedan skriver hon om och om, ibland flera hundra gånger. I arbetet på ”Glitterscenen” slängde hon cirka 400 sidor, upptäckte att de inte höll måttet, och började om.– Ricki Neuman om Monika Fagerholm, SvD Kultur, 4:e februari 2013
Min fetstil.
If there is one ”scientific” discovery I am proud of, it is the discovery of the habit of writing without publication in mind. I experience it as a liberating habit: without it, doing the work becomes one thing and writing it down becomes another one, which is often viewed as an unpleasant burden. When working and writing have merged, that burden has been taken away.
The habit is also liberating in a much more profound sense. I consider, for instance, EWD975 on the Theorem of Pythagoras — of all theorems! — a major achievement of last semester. It was an unadulterated pleasure to write it, one of its recipients called it ”absolutely bloody marvellous”. Had I only written with publication in mind, it would never have seen the light of day. Not only would aforementioned recipient have been denied his enjoyment, I would have been so too: what I sent out was Sunday’s version, which I could only write after the discovery that I still could improve on Saturday’s version. The only way to discover that a neglected or ignored topic is worth writing about is to write about it.
– Edsger W. Dijkstra, EWD-1000: ”Twenty-eight years”, 1987
David is often astonished by working habits that differ from his own. Once, discussing a copywriter at another agency whom he admired in some respects, he said:
“Listen to this – every day at precisely five o’clock that man gets up from his desk, puts on his hat and his coat, and goes home.”
Long pause to let it sink in. Then, leaning forward for emphasis: “Think of the extraordinary self-discipline that requires!”
– The Unpublished David Ogilvy
There is no attaining eminence without both, and where they unite there is the greatest eminence. Mediocrity obtains more with application than superiority without it. Work is the price which is paid for reputation. What costs little is little worth. Even for the highest posts it is only in some cases application that is wanting, rarely the talent. To prefer moderate success in great things than eminence in a humble post has the excuse of a generous mind, but not so to be content with humble mediocrity when you could shine among the highest. Thus nature and art are both needed, and application sets on them the seal.
– Baltasar Gracian Y Morales, The Art of Worldly Wisdom (Joseph Jacobs översättning)
Consider that imagery is probably important for every client that you see and know that they are not going to tell you your images unless you directly ask.
– Christine A. Padesky, Imagery in CBT
Jag fann det roande att höra Padesky, som blivit upplärd av och jobbat tätt ihop med Aaron T. Beck (”den kognitiva terapins fader”), tala om mentala bilder på samma sätt som diverse NLP-”föreläsare” (förespråkare?) brukar tala om dem. Padesky beskrev hur hon, när hon först lärde sig kognitiv terapi på 70-talet, fick lära sig att aktivt leta efter klientens ”mentala bilder”. I takt med att den kognitiva terapin spred sig från Philadelphia, Pennsylvania till resten av världen så verkar det som att mycket av det budskapet gick förlorat. Den känslomässiga laddningen i de mentala bilder man har är ofta mycket starkare än de som hör till ens ”verbala” tankar:
Cognitive behavioral therapists have tended to favor seeking out verbal thoughts like ”I’m no good” or ”Bad things will happen” when in fact the hidden thing going on in the client’s mind is often wrapped up in imagery. But we know that if the therapist doesn’t actively and directly ask for images clients rarely tell us about the images they have. So that’s one thing to know as a therapist: your clients do have images, and if you don’t ask about them, you are not going to learn about them. Now we know from research that has been done over the last decade or two… the emotion connected to imagery is usually much stronger than the emotion connected to words.
Refrain from doing things because there’s still plenty of time and also it’s already too late anyway #lifehacks
– @aristosophy
I kapitlet om ”hur du talar med dig själv” i boken The Now Habit (1989) uppmanar Neil Fiore läsaren att ersätta tanken/frasen ”Jag måste” (med betydelsen ”Jag måste, men jag vill inte” och ”Jag måste, men om jag vore stark/mäktig så skulle jag inte) med frasen ”Jag väljer att”:
Replace ”I have to” with ”I choose to.”
The language, attitudes and behaviors of producers can be acquired through specific, on-the-job practice. For example, if you’re at your desk looking at a pile of unanswered mail and a list of unreturned telephone calls, the first thing you may notice is that you shoulders begin to droop forward in a depressed, burdened fashion. This is a clear signal that, even if you haven’t heard yourself say ”I have to,” you feel victimized rather than responsible and powerful. At that moment of awareness, immediately choose to work or accept responsibility for choosing to delay. Use your awareness of a negative thought or attitude to reflexively shift you to the producer’s attitude of choice and power.
Det låter bra — men hur fungerar det i praktiken? Min tolkning av texten är möjligen något orättvis, men för mig låter ovanstående rätt likt de nästan karikatyrliknande uppmaningarna om att ”tänka positivt” som förekommer i många mindre läsvärda självhjälpstexter. (Minuterna före en viktig presentation: hur stor effekt har dina försök till en positiv självdialog? Precis.) Återigen, jag är medveten om att jag kanske misstolkar Fiore, men jag skulle påstå att det i många fall inte går att bara ersätta ”Jag måste” med ”Jag väljer att”.
Kontrastera Fiores text med vad Peterson skriver i The Tomorrow Trap. (andra kapitlet, s 41, 1996)
Till att börja med, lägg märke till vad du känner när du läser de följande meningarna. Vilken känns ”rätt” för dig?
Jag borde sluta skjuta upp.
Jag måste sluta skjuta upp.
Jag behöver sluta skjuta upp.
Jag vill sluta skjuta upp.
Jag väljer att sluta skjuta upp.De flesta känner att de ”borde” eller ”måste” sluta, men det tar oftast ett tag innan de kan nå fram till ”välja” att sluta. Om det vore så enkelt skulle du inte läsa den här boken, och jag skulle inte ha skrivit den!
Notera följande:
- Hon ber dig att fråga dig själv vilken mening som känns rätt för dig. Den uppmaningen är otroligt viktig. Kom ihåg att du inte vet varför du skjuter upp. Det är genom att fråga dig själv och ”känna efter” / ”lägga märke till vad som dyker upp” som du får reda vad det egentliga problemet är. Eller, i det här fallet, vilken din egentliga uppfattning om ditt uppskjutande är.
- Det tar oftast ett tag. (Du är ute efter den samling av övertygelser, känslor och minnen som tillsammans ger upphov till känslan/uppfattningen ”Jag måste”.)
- ”Jag väljer att sluta skjuta upp” Fråga: Vad är problemet med den frasen? (Gäller även bloggens namn.)
When I wrote down a reading list, suddenly reading the books didn’t feel enjoyable anymore – it was something I was forcing myself to do and so something that I had to do. Even writing ”Do a Rails project” made it less of an enjoyable experience because I felt like I was doing it because I had to instead of because I wanted to, even though I had only written it down in the first place because I wanted to do it.
– användaren lathamcity i en kommentartråd på Hacker News
Fenomenet där något du vill göra omvandlas till något du känner att du ”måste” göra är intressant. Jag har ännu ingen bestämd uppfattning om vilka stegen i den bakomliggande tankeprocessen är. Om nedtecknandet av en aktivitet på en att göra-lista, eller ett veckoschema, automatiskt omvandlar saker du vill göra till ”måsten” du motstår är det inte märkligt om din produktivitet blir lidande. Det är värt att poängtera att ”omvandlingen” är resultatet av en mental process du utför. Annars är det lätt hänt att du lite uppgivet konstaterar att ”du gör allt förutom det du måste göra” och att det bara är så som du är som person.
YOU ARE NOT ENGAGED IN A SERIOUS WRITING PROJECT IF YOU ARE ABLE TO ACCESS THE INTERNET DURING YOUR “WRITING” TIME.
– Ben Casnocha, författare och entreprenör, i en ”bakom scenen”-artikel om den bästsäljande boken ”The Start-Up of You”.
intern dialog vs ”lägg märkte till vad som ‘känns’ rätt”