Psykobabblande psykologer: ”Prokrastinering är att medvetet välja…”

Den psykologiska litteraturen om uppskjutande är ofta skriven av personer som själva inte har haft problem med att skjuta upp saker. Detta märks bland annat i hur prokrastinering ibland definieras: ”Prokrastinering är att medvetet välja att fördröja ett tilltänkt handlingsförlopp trots vetskapen om att det kan leda till negativa konsekvenser.”

Att Medvetet Välja?

Känns ditt uppskjutande som ett aktivt, medvetet val?

I den psykologiska litteraturen framställer psykologerna ofta uppskjutaren som en lite smådum, irrationell varelse som bara behöver lite hjälp med att ”välja rätt”. Jag tror inte att du uppfattar ditt uppskjutande som ett ”medvetet val”. Tvärtom så har du svårt att förstå varför du agerar som du gör. Om det bara vore frågan om att göra ett enkelt val, som att välja kaffebröd till fikat, så skulle det ju inte vara frågan om något stort problem. Vilket det är. För det stämmer att du är medveten om de negativa konsekvenserna. Antagligen är du smärtsamt medveten om dem. Annars skulle du ju inte vara här och läsa det här.

Och hur ”belönande” känns egentligen allt det andra du gör under tiden? Njuter du verkligen av ditt surfande, ditt spelande eller ditt läsande? Dessa psykobabblare, som talar om prokrastinering som om det vore ett simpelt val, tycker också att de själva, som inte skjuter upp, på något sätt kan komma med bättre råd än personer med erfarenhet av problemet. Som om egen erfarenhet av något problem vore något dåligt. Det är ju först när man är själv är påverkad av något som man verkligen har en anledning att ta reda på vad som verkligen fungerar. Den utomstående ”forskaren” kan, med sina frågeformulär, sina psykologiska mått och sina korrelationsfaktorer, förhålla sig på avstånd, komma med teoretiska spekulationer, och sedan — om personen inte följer de ”självklara råden” — mumla något om uppskjutarens irrationalitet… Han är ju själv inte påverkad av det hela, på det sätt som du är. Och om han verkligen förstod vad det var frågan om skulle han väl knappast beskriva det som ”att medvetet välja”?

Ett delsteg om dagen

En hög med olästa böcker; böcker som förblivit olästa. Du har köpt eller lånat dem och nu står de där och påminner dig om din låga produktivitet. Det är dags att sänka abstraktionsnivån och öka specificiteten. Tänk inte i termer av ”böcker du borde läsa”; välj ut en bok, vilken som helst av dem, och fokusera på ”Nästa kapitel att läsa” eller — när det är frågan om en tyngre text — nästa stycke att läsa. Du kan läsa ett kapitel eller ett delavsnitt idag. Och ett imorgon. Och ett dagen därpå. Nöj dig inte med bara tanken på att göra det, utan skriv ner det specifika kapitlet eller avsnittet på din att göra-lista. Du kommer att få betydligt mer läst på det här sättet än om du fortsätter att tänka på ” böckerna du borde läsa”.

(Notera det generella mönstret: ”boken att läsa”, ”artikeln att skriva”. Betraktar du utförandet av ”en uppgift” som en enskild händelse? För icke-triviala uppgifter är det här ett problem, då det i praktiken alltid krävs en serie arbetstillfällen för att uppgifterna ska kunna slutföras. )

Trolig Invändning: ett ynkligt kapitel eller stycke om dagen är alldeles för lite. (I synnerhet för en person med din ambitionsnivå?)
Motsvar: Allt verkar som ”för lite” i jämförelse med den abstrakta fantasin du känner att du ”borde” förverkliga. Kontinuerliga och konkreta framsteg är att föredra framför dagdrömmarnas idealscenarier.

Möjlig invändning: Vissa dagar finns det andra åtaganden som gör så att jag inte har tid att läsa ens ett kapitel. Därför tänker jag inte följa detta råd.
Motsvar: Du har tillåtelse att hoppa över en dag. Eller flera dagar. Att det kan uppstå en situation då du inte har tid att läsa något utgör inte ett misslyckande — det är bara vardagslivet– och utgör inte ett vettigt skäl för att ignorera en i övrigt rationell strategi.

Hur ofta ankar du till det?

När du läser om ”Rubber ducking” kommer du antagligen i kontakt med ankproblematiken:

1. Den beskrivna tekniken låter löjlig eller barnslig. Du är en mogen och seriös individ. Dina problem är lite svårare och lite allvarligare än andras. De kan minsann inte lösas med sånt som låter som utfyllnadsmaterial i halvsunkiga böcker om ”kreativitet” och ”inspiration”.

2. Den korta och sammanfattade versionen av den beskrivna tekniken eller metoden är alltför enkel och intellektuellt otillfredsställande. Du får vare sig en intellektuell kick eller en känsla av insikt när du läser om metoden. Därför kan den inte vara värd att prova, trots att den tycks dyka upp i sammanhang efter sammanhang.

Hur en amerikansk underrättelsearbetare hanterar skrivkramper

I en äldre bok som ursprungligen producerades för internt bruk inom amerikanska CIA beskriver Richards J. Heuer en teknik för att komma förbi lindrigare skrivkramper. Beskrivningen liknar det som programmerare och utvecklare ibland kallar för ”rubber ducking”. Om du plötsligt fastnat på ett visst ställe kan du — istället för att försöka klura ut problemet eller gå och göra något annat — börja resonera kring problemet muntligt för dig själv.

När du inte längre kommer vidare bör du alltså resa dig upp och börja tala för dig själv:

Vad är det du vill säga med den meningen?
Vilken poäng vill du få fram?

Och så vidare.

Notera hur enkelt det är att läsa om tekniken, tänka att ”det där är ju i och för sig intressant och jag kan förstå att det skulle kunna fungera” för att sedan låta bli att testa tekniken, i det här fallet antagligen för att det känns ”för löjligt”. Lägg också märke till hur frestande det är att ignorera instruktionerna om att processen ska utföras muntligt.  Om du hoppar över den biten så har du inte utfört tekniken på ett korrekt sätt. Det här är värt att upprepa: om du inte följer instruktionerna så har du inte öht inte ens testat tekniken.

To illustrate how the mind works, consider my personal experience with a kind of mental block familiar to all analysts–writer’s block. I often need to break a mental block when writing. Everything is going along fine until I come to one paragraph and get stuck. I write something down, know it is not quite right, but just cannot think of a better way to say it. However I try to change the paragraph, it still comes out basically the same way. My thinking has become channeled, and I cannot break out of that particular thought pattern to write it differently.

A common response to this problem is to take a break, work on something different for a while, and come back to the difficult portion later. With the passage of time, the path becomes less pronounced and it becomes easier to make other connections.

I have found another solution. I force myself to talk about it out loud. I close the door to my office–I am embarrassed to have anyone hear me talking to myself–and then stand up and walk around and talk. I say, okay, ”What is the point of this paragraph? What are you trying to communicate?” I answer myself out loud as though talking to someone else. ”The point I am trying to get across is that …,” and then it just comes. Saying it out loud breaks the block, and words start coming together in different ways.

– Richards J. Heuer, Kap. 6. Keeping an Open Mind, Psychology of Intelligence Analysis, 1978-86

Paralyserad av pressen

Nu är du här igen. Du är överväldigad och stressad. Tankarna börjar kännas lite väl bekanta. För att inte tala om ängslan som sedan en tid tillbaka omvandlats till ren ångest. Du borde ha börjat tidigare. ”Vad är det för fel…” ja, du vet. Just nu måste du verkligen sätta igång med det du skjutit upp under så lång tid. Det här med att gå till botten med saker, att arbeta igenom dem, det låter ju vettigt – och du har en aning om att du borde göra det –  men du har inte tid med det. Inte nu.

Visst känns det så?

Men hur var det förra gången du befann dig i det här tillståndet? Hur effektivt arbetade du då på din grej? Var det inte så att du trots stressen (eller kanske på grund av den) fortsatte att slösa bort tid på en massa meningslöst?

Att upplösa en övertygelse tar inte lång tid. Fem minuter, femton minuter. Du har tid och kan göra det nu. Ta fram ditt anteckningsblock. Börja skriv: det är vägen ut.

En bokrecensents bekännelser

”By four in the afternoon he will have taken the books out of their wrapping paper but will still be suffering from a nervous inability to open them. The prospect of having to read them, and even the smell of the paper, affects him like the prospect of eating cold ground-rice pudding flavoured with castor oil. And yet curiously enough his copy will get to the office in time. Somehow it always does get there in time. At about nine p.m. his mind will grow relatively clear, and until the small hours he will sit in a room which grows colder and colder, while the cigarette smoke grows thicker and thicker, skipping expertly through one book after another and laying each down with a final comment, ‘God, what tripe!’ In the morning, blear-eyed, surly and unshaven, he will gaze for an hour or two at a blank sheet of paper until the menacing finger of the clock frightens him to action. Then suddenly he will snap into it.”

– George Orwell, Confessions of a book reviewer, 1946

Prokrastinering och plötslig trötthet

Hur gör du när du skjuter upp saker? Prokrastinering förknippas ofta med aktiviteter som surfande, läsande av något ”intressant”, tittandet på en serie. Ibland är din kropp lite slugare. Medan det är ganska uppenbart att du inte arbetar om du tittar på en TV-serie kan en plötslig känsla av trötthet nästan obemärkt få dig att förbli passiv.

Om tröttheten infaller tidigt på kvällen – och enbart när du tänker på det där – är det värt att undersöka det. Infaller samma känsla om du tänker på aktiviteten tidigare under dagen? Brukar du verkligen normalt börja känna dig sömnig vid den här tidpunkten? Uttryckt på ett annat sätt: hur sent brukar du sitta uppe? Om du brukar gå och lägga dig först efter midnatt, och tanken på något får dig att känna dig väldigt sömning, trots att klockan bara är kvart över åtta, så är det något märkligt på gång.

Vad skulle folk säga?

När du Frågar&Föreställer dig själv hur en framtida situation skulle kunna arta sig: vilken grupp eller vilka personers omdömen är det du tycks oroa dig för? Är det en grupp (kompiskretsen, kollegorna, kursarna) eller en eller flera individer? (föräldrarna, ett syskon — din ärkefiende)? Skriv ner svaret. Ibland får du kanske bara fram ett ”folk i allmänhet”. Då kan det räcka med att bara lägga märke till det, för att känna oron lätta omedelbart.

Vid andra situationer visar sig ”folk” vara en sammanblandning av människor som möjligen en gång kan ha funnits i din närhet, och vars åsikter eller omdömen du i någon mening brytt dig om — just då — men som inte längre finns här. Din hjärna använder gamla minnen och gamla erfarenheter för att ”spela upp” scenarior som skulle kunna inträffa och omdömen som skulle kunna fällas. Men erfarenheterna som ligger till grund för dina antaganden är kanske inte längre relevanta. Du har ännu inte uppmärksammat din hjärna på att de där personerna faktiskt inte längre finns i din närhet. Och att du egentligen inte ens då, för länge sedan, brydde dig särskilt mycket om dem.